Bombdådet i Stockholm i internationell press (här Fox news)

Bombdådet i utländsk press

#krönika

Montage: Media.nu, foto: Andrew Becraft/flickr (troll), Andreas Ackerup (Mona Sahlin).

Denna krönika blir annorlunda. Det blir inte mycket om socialdemokraternas interna problem efter det att Mona Sahlin meddelat att hon avgår som partiledare.

Tyvärr har hennes karriär varit förutbestämd sedan tobleroneaffären. Alla som har haft möjlighet att ”hacka” på henne har tagit den. Hon kan inte sköta ekonomin har varit argument från de borgerliga. Men Mona Sahlin är en mycket kompetent politiker. Hon var med och löste den förra ekonomiska krisen på 1990-talet. Dock har hon för det mesta haft motvind.

Det började med ungmoderaterna. De startade kampanjen ”mosa Mona”. Märkligt nog drogs ett flertal med i detta drev. Massmedier, politiker och till slut hakade även självaste socialdemokraterna på i drevet för att bli av med Mona Sahlin.

Jag drar mig till minnes socialpsykologen Stanley Milgram och hans experiment. När en person väl har passerat en gräns fortsätter denne med att skada en människa och när man väl har öppnat för angrepp hänger andra med. Ett klassiskt exempel på mobbning. Det är mobbning Mona Sahlin har blivit utsatt för.

Inträngd i ett hörn

Trots att Mona Sahlin har varit politiskt skicklig blev hon inträngd i ett hörn, som hon inte kunde ta sig ur. Det finns också ett genusperspektiv. Hade det varit en man skulle han inte ha avgått. Skulle det varit en borgerlig politiker hade en avgång inte drivits med samma intensitet av massmedierna.

Det finns åtminstone två borgerliga partiledare som borde ha utsatts för samma tryck efter ett mycket dåligt valresultat, Maud Olofsson och Göran Hägglund, men media har inte drivit kravet på avgång för dessa två.

Kampanjen mot Mona Sahlin har varit mycket tuff under detta år. Ständigt har negativa artiklar publicerats i pressen om henne. Ett bottenmärke var när Sven Otto Littorin och Mats Odell med mycket stor precision i tid lanserade att det inte skulle bedrivas någon tobleronepolitik i landet.

Socialdemokrater hakade på

Det mest märkliga är trots allt att ledande socialdemokrater har hakat på kampanjen som startades för många år sedan av ungmoderater. Den gamla devisen är om man upprepar en sak tillräckligt ofta blir det en sanning. Dessa ledande socialdemokrater som drivit kampanjen mot Mona Sahlin säger helt plötsligt att hon är en nytänkare och hade behövts för att förnya partiet samt att hon borde väntat med att avgå till ett annat tillfälle.

Sverige ska vara ett av världens mest jämställda länder. Inte minst har socialdemokraterna hävdat att jämställdheten är viktig. Forne partiledaren Ingvar Carlsson var den som drev linjen ”varannan damernas”, vilket betydde att kvinnor och män skulle ha lika tillträde till makten. Han presenterade en regering där det var 50 procent av vardera könen. Men det tycks inte gälla när handlar om att leda partiet. Socialdemokraterna är tydligen fortfarande inte mogna för att ha en kvinnlig partiledare eftersom de inte slutit upp bakom Mona Sahlin.

Lame duck

Det man inte heller tänkt på bland företrädare för socialdemokraternas är att man kommer ha mycket stora svårigheter att bedriva oppositionspolitik. Mona Sahlin är numera en ”lame duck” och nu kommer ingen att lyssna på vad hon säger. Hon kommer inte ha något som helst politiskt inflytande. Socialdemokraterna har själva bakbundit sina händer och kommer under lång tid vara handlingsförlamade. Och det är inte enbart Mona Sahlin som ska vara ”syndabocken” som offras.

En som naturligtvis kommer att applådera hennes kommande avgång är Fredrik Reinfeldt – han slipper en kompetent oppositionsledare. Hans ungmoderater lyckades till sist att mosa Mona och ännu roligare måste det vara att socialdemokraterna fixade det själva.

Kent Härstedt?

Nu spekuleras det vilt vilken som ska efterträda Mona Sahlin och bli ny ordförande för partiet. Per Nuder, Thomas Östros, Margot Wallström och Thomas Bodström är några som nämns. En som inte figurerat och är min favorit är Kent Härstedt, även om jag helst hade sett en kvinna på posten. Kent Härstedt är en utmärkt, engagerad politiker och talare. Han har en lång politisk erfarenhet från både kommunal- och riksdagsnivå. Dessutom har han visat mycket stor handlingskraft i en plötslig krissituation vid Estonia-katastrofen. Kent Härstedt är mitt självklara val. Han är åtta år yngre än Mona Sahlin och kan vara den som föryngrar och förnyar partiet.

Det finns ingen segrare hos socialdemokraterna, de finns hos ungmoderaterna.

Konrad M Meles medverkar som fristående krönikör på Svågerpolitik.

Mer läsning: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, SVT, SR

Montage: Svågerpolitik (foto Afghanistan: U.S. Army, teckning Sven Dufva: A Malmström, F. & G. Beijers Förlag, 1886)

Medan de flesta länder planerar för en reträtt från Afghanistan vill Sverige envist stanna kvar. Likt Johan Ludvig Runebergs Sven Dufva vet man inte när det är dags att slå till reträtt.

Sven Dufvas far, sergeanten, var oroad över sin sons förstånd. Sonen ”gjorde allt på tok”, menade han. När pappan var oroad så försökte Sven ”tänka själv, så gott han det förstod”. Vad skulle det bli av han? Jo, soldat, sa Sven.

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
”Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!”
”Ja”, mente gossen, ”här går allt helt avigt mig i hand;
kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.”

Allt Sven gjorde blev helt tokigt. Hans befäl ville inte ha med honom i kriget mot ryssarna. De hade nämligen också insett det som fadern redan konstaterat, att allt inte stod rätt till där uppe hos den unge. Men Sven Dufva var snäll och stark. Uppgiften hans trupp fick var att riva eller försvara en bro. När man kom fram till utposten var de ryska trupperna redan framme vid bron. Befälet beordrade reträtt men det förstod inte Sven, han rusade ensam till bron och försvarade den. Det är härifrån uttrycket ”Släpp ingen djävul över bron” härstammar. Naturligtvis blev det som väntat – Sven Dufva stupade, men omdömet om honom blev ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.”

Sverige stannar kvar

Vad har då Sven Dufva att göra med Sveriges engagemang i Afghanistan. En hel del. Medan de flesta länder planerar för en reträtt från landet vill Sverige envist stanna kvar. År 2014 nämns som ett slutdatum, men med möjlighet att förlänga tiden ytterligare om så behövs. Sverige kommer likt den ensamme Sven Dufva fortsätta att envist göra tvärt om. Holland, Kanada har redan beslutat att dra tillbaka sina trupper. Tyskland, Storbritannien, Frankrike samt till och med USA har tänkt att dra tillbaka sina trupper från Afghanistan.

Överenskommelsen mellan alliansen och Miljöpartiet/Socialdemokraterna innebär att Sverige kommer att stå ensam som Sven Dufva och ”kriga” mot talibanerna i det fjärran landet. Att kriget som vårt land är indraget i kostar miljarder berör tydligen ingen av de politiker som kommit överens om närvaron i Afghanistan. Det känns som våra folkvalda är villiga att spela likt ett schackspel med de svenska soldaters liv.

Förödmjukelse

Svenskar är som de är. Allt ska planeras in i minsta detalj men när det inte går som planerat, då blir det katastrof. Det kommer knappast bli en planerad reträtt för Sverige från Afghanistan. Andra länder har redan fått erfara det, Sovjet är ett bra exempel.
Mina tankar går även till Vietnam, där USA tvingades till en neslig reträtt. USA flydde ut ur landet och det var knappast så man hade tänkt sig reträtten.

Svenska soldater kan få uppleva samma förödmjukelse som USA. Vårt land kan knappast bli en världspolis och skicka egna svenska trupper till länder där det är krig. Dock kan det finnas undantag, och det är om FN begär att medlemsländerna ska bidra med militärer. För min egen del föredrar jag att vårt land bidrar med biståndsarbetare istället för destruktiva krafter.

Likt Sven Dufvas far är jag oroad av över våra ledande politikers förstånd, men jag hoppas att de inte kommer göra ”allt på tok”. Mitt hopp är att våra politiker inte har ”ett dåligt huvud”, som Sven Dufva.

Fotnot: Vill du läsa mer om Johan Ludvig Runebergs Sven Dufva? Besök Projekt Runeberg

Konrad M Meles medverkar som fristående krönikör på Svågerpolitik.

Montage (foto Sofia Arkelsten: Emilia Öije)

Denna gång hade Fredrik Reinfeldt lärt sig läxan. Det skulle inte bli någon miss när han utsåg nya ministrar och ledande personer inom moderaterna.

Det borde vara allmänt känt för statsministern att de redaktioner som har resurser noggrant kontrollerar de nyutnämndas förflutna. Ibland hittar man inget, men om man hittar något slås det upp stort. Nu har Expressen gjort sitt lilla scoop. Fredrik Reinfeldts nya partisekreterare Sofia Arkelsten är denna gång den person som kommer att bli utsatt för ett litet mediedrev.

När hon presenterade sig själv som partisekreterare var det som en miljömedveten person och ett klockrent val av partiledaren. Moderaterna kunde nu få chansen att profilera sig som ”det nya miljöpartiet”, liksom de tidigare hade lyckats att kopiera socialdemokraternas politik och blivit ”det enda arbetarpartiet”.

Shellgate

Detta smarta drag skulle dock drabbas av ett bakslag. Partisekreteraren Sofia Arkelsten fastnade i ”Shellgate”. En bjudresa till idyllen Pau i södra Frankrike av ett av världens största oljebolag, Shell. Där studerade hon bränslesnåla bilar och deltog i något seminarium. Denna bjudresa kan nu bli hennes fall.

Kanske, kanske borde partiledaren ha varit medveten om resan, eftersom den företogs när Arkelsten satt i riksdagen och var partiets talesperson i miljöfrågor. Efter resan talade hon varmt om Shell i riksdagen: ”Till och med bensinbolag som Shell och Preem pratar om klimatfrågorna, och det är bra. Jag tror att de stora förändringarna kommer att ske i de mest utskällda branscherna”. Shells stora utsläpp av gas och olja i Nigeria visar dock knappast på något miljöengagemang.

På moderaternas hemsida förklarar hon resan på följande sätt:

”Resan som uppmärksammas i dagens Expressen (27/10) var en studieresa som jag genomförde i mitt dåvarande uppdrag som riksdagsledamot och aktiv i miljö- och klimatfrågor. Min bedömning var och är att resan, seminariet och möjligheten att träffa studenter, forskare och politiker från hela världen gick inom ramen för mitt uppdrag som riksdagsledamot. Självklart beklagar jag om mitt deltagande i nämnda studieresa kan uppfattas som att jag låtit mig påverkas på ett otillbörligt sätt. Det är centralt att vi som folkvalda uppträder på ett sätt som gör att vår integritet inte kan ifrågasättas.”

När statsministern får en fråga i Expressens webb-tv svarar han:

”Hon har i dag själv angivit att hon ser det som förenligt med sitt uppdrag som riksdagsledamot men uttrycker också ett beklagande om det kan uppfattas som en grund för att hon utsätts för otillbörlig påverkan. Det tycker jag är väl uttryckt. Jag är nöjd med att hon har sagt så.”

Som alltid när drevet går kommer det fram fler ”skumma” saker. Miljövännen Arkelsten lät sig bjudas av ”Forum för energi och utveckling”, en lobbyorganisation för kärnkraft, på en resa till Finland för att studera ett kärnkraftverksbygge. Hösten 2008 körde hon runt i en lånad BMW. Biltillverkaren hade kontaktat kändisar och politiker med erbjudandet att köra en Hydrogen 7. Arkelsten tackade ja, och använde bilen i jobbet och för privata ärenden som att handla på Coop, rapporterade Nyheter 24.

Blir osynlig

Jag tycker att moderaterna hanterar affären mycket bra. De hänvisar till Sofia Arkelstens uttalande på moderaternas hemsida och är sedan tysta och räknar kallt med att frågan ebbat ut om en tid. Reinfeldt tar samma ställning till Arkelsten som han gjorde när det gällde Ulrika Schenström, som senare fick avgå. Han vägrade då att tro på att hon varit på krogen, tillsammans med en journalist från TV4, och även varit berusad när hon ansvarade för nationens krisberedskap. Först när statsministern blev överbevisad fick hon avgå.

Röster höjs för att Arkelsten bör avgå, men detta är en fråga för moderaterna. Klart är dock att skandalen kring Sofia Arkelsten gör att hon har hamnat i ett ordentligt blåsväder. Åklagare kommer att göra en förundersökning och se om resan kan betecknas som muta. Kan hon segla vidare på moderaternas stormiga hav? Hennes trovärdighet i miljöfrågor har fått sig en ordentlig törn av ”Shellgate”.

Konrad M Meles medverkar som fristående krönikör på Svågerpolitik.

En amerikansk soldat på plats i Logar-provinsen i Afghanistan. Arkivfoto: U.S. Army/flickr

Vad är orsaken till att svenska militärer finns i Afghanistan? En liten påminnelse är på sin plats.

Det var med anledning av den tragiska terrorattacken mot bland annat New York den 11 september 2001 som USA knappt en månad senare inledde en invasion av landet. De lyckades ”sälja” in att det var viktigt att bekämpa talibanerna, och fick med sig ett antal länder i denna kamp. Sverige ställde upp.

Fem svenskar har hittills dödats i ”fredens tjänst”. Att bli dödad måste man ta med i beräkningen uttryckte sig flera personer nyligen. När döden blir en verklighet är det svårt att förstå. Tankar är en sak, verklighet en annan. Inte skulle min son eller dotter drabbas, sambo eller make. Att åka ut på denna mission var kanske ett sätt att tjäna pengar men inte med döden som insats.

Skulle statsminister Fredrik Reinfeldt eller försvarsminister Sten Tolgfors vilja skicka sina barn att försvara, förlåt befria, Afghanistan? Troligtvis får vi inget svar på denna fråga. De och andra som är positiva till att det finns svenska trupper i landet skulle avvisa frågan med att den är hypotetisk, eller att det inte är aktuellt eftersom deras barn inte har åldern inne för att göra militärtjänst.

Sköt för att döda

För min egen del skulle jag ha deltagit i ett FN-uppdrag. Av en tillfällighet träffade jag en person som varit ute på ett uppdrag under FN:s flagga. Han berättade följande, mycket förkortat:

”Vi patrullerade och bevakade ett område. En morgon befann vi oss i en väl skyddad skyttegrav. Plötsligt blir vi beskjutna. Vi besvarar inte elden. Vi är där för att bevaka freden och har ingen lust att skjuta tillbaka. Vi är alliansfria svenskar och freden var vår uppgift. Tanken på att vi skulle skada någon fanns inte bland oss i skyttegraven, förrän… Plötsligt blir kompisen som ligger bredvid mig sårad av en kula. Vi fylls alla av vrede och börjar urskillningslöst skjuta tillbaka, för att döda. Och vi dödade några. Fiendeelden upphörde. Nu, några år efter, har jag fortfarande inte kommit över detta”, sa personen jag mötte, medan tårarna rann utför hans kinder. Själv fick jag något viktigt att fundera över.

Alliansfria?

Det är lite märkligt att Sverige, som vill kalla sig alliansfria i fred och neutrala i krig, skickar människor till krigets Afghanistan. Vårt land har inte haft någon större kontakt med landet. Några enstaka svenskar har besökt landet. Men de som gjort mest nytta från Sverige och verkligen bidragit till landets utveckling är Svenska Afghanistankommittén. Skolor och bistånd har gett resultat och förtroende hos civilbefolkningen. Detta är förmodligen det bästa sättet att få till en demokratisk utveckling i landet. Historiskt sett har utbildning varit en viktig del i detta. Viktigt är att flickor och pojkar få samma möjlighet att gå i skola och utbildas.

Nu finns det svenska trupper i Afghanistan. Dessa trupper står under befäl av NATO och ISAF (International Security Assistance Force). Det är lite oklart var FN finns i detta sammanhang. Är de svenska trupperna där för att säkra freden eller för att bekämpa en osynlig fiende? Den frågan torde inte få något tydligt svar.

Meningslöst

När en soldat blir dödad uttrycks medkänsla från militären och politiker, vilket är mycket viktigt. Soldaten tilldelas postumt medalj för sin insats. Dock kan orden eller en medalj aldrig ersätta den som omkommit. Det känns meningslöst att en ung människa offrar sitt liv – för vad? På det finns inget svar.

Det vore bättre att satsa den dryga miljard den svenska militären kostar per år på biståndsverksamhet i landet. Det skulle på sikt leda till demokrati och utveckling. Det är tid för en planerad reträtt av den svenska militären från Afghanistan.

Konrad M Meles medverkar som fristående krönikör på Svågerpolitik.

Fler som skriver om Afghanistan: Skånskan, Expressen, Sydsvenskan, Expressen (2)

Vad ska man välja? Montage (foto: Kristdemokraterna)

Verklighetens folk har problem. Deras parti skulle ha åkt ur riksdagen om det inte varit för blå stödröster. Kanske det är dags för kristdemokraterna att byta namn, och profilera om sig.

Minst 30 procent av kristdemokraternas röster i valet var stödröster från väljare som egentligen hade tänkt att rösta på något annat blått parti. Så räddades partiet kvar i riksdagen. Den senaste opinionsundersökningen visar att partiet ligger farligt nära fyraprocentsspärren igen. Nu kan KD vara lugna en tid åtminstone. Kanske klarar man sig fyra år till nästa val, men skulle det bli nyval kan de riskera åka ur politikens finrum.

Problemen hopar sig bland kristdemokraterna och för att komma vidare och kunna locka nya väljare funderar strategerna på att byta namn på riksdagens verkligaste parti. Vi tänkte hjälpa dem på traven med några säljande förslag.

Det trygga partiet – partiet som vänder sig till de som söker trygghet i vardagen. Inga överraskningar (fler pappamånader) och otrevligheter (homoadoptioner) här inte.

De gamla Moderaterna – partiet vill ta vara på de konservativa som anser att ”De nya moderaterna” blivit alltför liberala.

Verklighetens parti – det enda parti som verkligen förstått vad verkligheten är, i verkligheten.

De nya miljöaktivisterna – paritet går ut hårt, man vill ha en miljö utan syndare, och ta röster från miljöpartiet innan moderaterna blir ”det nya miljöpartiet”.

Kristdemokraterna Piraterna – partiet söker nya väljare bland ungdomar som vill fildela med kristen värdegrund.

De nya sverigedemokraterna – partiet vill visa att också de månar om ”alla” människors lika värde.

Pensionärens vän – partiet vill visa att de verkligen bryr sig om de äldre väljarna (partiets valmanskår är den äldsta bland riksdagspartierna). Börjar man pensionera alla vid 60 års ålder så borde fyraprocentsspärren vara tryggad till nästa val.

De nya socialdemokraterna – eftersom partiet redan har kontrollen över socialdepartementet är det lika bra att ta steget fullt ut.

Konrad M Meles medverkar som fristående krönikör på Svågerpolitik.

  • 1
  • 2
 
Film.nu